Fan.
Det som började så jävla bra.
Frukost på dryga 250 kcal (Allbran medd soya light och lite banan),
fortsätta nästan bättre med lunch på typ 260 kcal (grönsakssoppa och drickjogurt),
och sen fortsatte i samma stil (125 g körsbär)...
Sen sket det sig. Jag ville ha nåt till kvällen, så jag unnade mig en påse sånadär chokladdoppade salta saker som finns i små gula påsar, vet inte vad de heter... som små kexstrutar. En påse sånt var typ 500 kcal, och eftersom jag ju nått ett mål tyckte jag att jag var värd det. Men sen blev det moffande i andras chips, samt 4 skivor bröd med margarin på, och eftersom jag var så sjukt snål på mörk choklad bjöd Ex hem mig för att äta upp hans mörka choklad... blev typ 70 g sånt. Efter lite räknande slutade dagen alltså på dryga 3000 kcal... jissus, 2 ggr mer än jag ätit på hela veckan, varje dag skilt då alltså.
MEN då har jag också rört på mig ordentligt. 30-40 min morgonlänk, massa trappor upp och ner för att hämta tyg till workshoppen, sen lite random omkringpromenerande, och sen dansade vi oss ursvettiga under övningarna. Fy fan så roligt det var annars, jag måste skaffa lite afrikansk trummusik och dansa hemma, det var skithärligt...
Så att ja. Med allt så slutade nog intaget på högst 2500 kcal. Med tanke på morgonens vikt är det kanske inte hela världen. Och jag vägde mig nyss, 58,1. Det är okej. Ingen panik, nu har jag syndat lite och kan återgå till rutinen imorgon.
För övrigt, S hade tydligen gråtit hela vägen hem pga. det jag berättat åt henne... fy vad hemsk jag kände mig. Men hon är sån, en orolig själ, och jag älskar henne. Mer än allt annat, tror jag faktiskt. Mer än P, mer än jag nånsin älskat C, mer än min familj till och med. Hon betyder mer än världen. För henne skulle jag göra det mesta... Hon hade sen också tydligen gråtit lite för sin mamma; jag iddes inte fråga allt vad hon sagt, men kanske jag borde göra det imorgon...
Och så en grej till - C har tydligen ebstämt sig för att gå ner i vikt. Jag ville se hans reaktion, så jag sa i förbifarten då han och jag gick hem att "Jo, jag har gått ner 4 kg sen i maj..." och han verkade knappt reagera, svarade bara att han själv gått ner kanske ett kg de senaste veckorna. Så ser man hur folk reagerar.
Ah well. Jag och mitt liv. Vi får se hur det går. Jag saknar P.
Jag saknar S också. Och känslan av trygghet.
Jag hoppas mitt liv reder sig snart...
Frukost på dryga 250 kcal (Allbran medd soya light och lite banan),
fortsätta nästan bättre med lunch på typ 260 kcal (grönsakssoppa och drickjogurt),
och sen fortsatte i samma stil (125 g körsbär)...
Sen sket det sig. Jag ville ha nåt till kvällen, så jag unnade mig en påse sånadär chokladdoppade salta saker som finns i små gula påsar, vet inte vad de heter... som små kexstrutar. En påse sånt var typ 500 kcal, och eftersom jag ju nått ett mål tyckte jag att jag var värd det. Men sen blev det moffande i andras chips, samt 4 skivor bröd med margarin på, och eftersom jag var så sjukt snål på mörk choklad bjöd Ex hem mig för att äta upp hans mörka choklad... blev typ 70 g sånt. Efter lite räknande slutade dagen alltså på dryga 3000 kcal... jissus, 2 ggr mer än jag ätit på hela veckan, varje dag skilt då alltså.
MEN då har jag också rört på mig ordentligt. 30-40 min morgonlänk, massa trappor upp och ner för att hämta tyg till workshoppen, sen lite random omkringpromenerande, och sen dansade vi oss ursvettiga under övningarna. Fy fan så roligt det var annars, jag måste skaffa lite afrikansk trummusik och dansa hemma, det var skithärligt...
Så att ja. Med allt så slutade nog intaget på högst 2500 kcal. Med tanke på morgonens vikt är det kanske inte hela världen. Och jag vägde mig nyss, 58,1. Det är okej. Ingen panik, nu har jag syndat lite och kan återgå till rutinen imorgon.
För övrigt, S hade tydligen gråtit hela vägen hem pga. det jag berättat åt henne... fy vad hemsk jag kände mig. Men hon är sån, en orolig själ, och jag älskar henne. Mer än allt annat, tror jag faktiskt. Mer än P, mer än jag nånsin älskat C, mer än min familj till och med. Hon betyder mer än världen. För henne skulle jag göra det mesta... Hon hade sen också tydligen gråtit lite för sin mamma; jag iddes inte fråga allt vad hon sagt, men kanske jag borde göra det imorgon...
Och så en grej till - C har tydligen ebstämt sig för att gå ner i vikt. Jag ville se hans reaktion, så jag sa i förbifarten då han och jag gick hem att "Jo, jag har gått ner 4 kg sen i maj..." och han verkade knappt reagera, svarade bara att han själv gått ner kanske ett kg de senaste veckorna. Så ser man hur folk reagerar.
Ah well. Jag och mitt liv. Vi får se hur det går. Jag saknar P.
Jag saknar S också. Och känslan av trygghet.
Jag hoppas mitt liv reder sig snart...
Kommentarer
Trackback
